003 – Myller, motstånd och hjärtats enhet

Olika visioner, 1 Kor 1

Söndagen den 19/9 2021 var temat ”Enheten i Kristus” och i mässan läste vi bland annat en text ur Paulus första brev till Korinterna (1:10-13). Här adresserar han lite internt bråk i församlingen och uppmanar dem att bli mer överens.

Vilket sätter fingret på flera viktiga frågor om det här med att hålla sams. Även idag. Inte minst väcks frågan vad som är idealet. Vad är det för typ av enhet han, de och vi tänker oss i ljuset av Jesus undervisning? Ska vi kristna satsa på att försöka tänka, tycka och bli mer lika och på så sätt nå enhet – vilket man skulle kunna tolka som Paulus poäng i den här texten. Eller handlar det om något annat? 

Av flera olika anledningar tror jag det handlar om något om annat. 

Men först något om Paulus. Han som troligtvis skrev den här texten. 

Den moderna forskningen kring Paulus olika brev i det Nya testamentet ser ut att vara hyfsat överens om att det finns tre ”Paulusar” bakom de brev vi har i hans namn. Det menar i alla fall Marcus J. Borg och John Dominic Crossan i boken; Den Radikale Paulus – kyrkans konservative ikon som progressiv visionär (2009, 2016). Dels den autentiske Paulus, som skrev sina brev ca 50 e Kr, som de omnämner som den ”radikale” Paulus (inklusive detta brev). Dels den ”reaktionäre” Paulus, som skrev sina brev ca 100 e Kr (”pastoralbreven”). Denne reaktionäre ”Paulus”, som alltså inte är den egentlige Paulus, ser de som en ultra konservativ reaktion mot den autentiske Paulus mer frihetliga och progressiva linje. Sen finns det enligt dessa forskare också en tredje ”Paulus” där författarskapet är mer oklart, men som värderingsmässigt ligger någonstans mittemellan den radikala och den reaktionära linjen. En person som de kallar den ”konservative” Paulus. 

Utifrån detta är det för det första lite spännande att notera att våra speglingstexter i kyrkan ser ut att innehålla en sådan dynamik av både progressiva visioner, motstånd och en hel del mitt emellan. Där allt och alla verkligen inte drar åt samma håll. 

Det perspektiv som hjälpte mig att tydligare omfamna detta myller både i vår tradition och i tillvaron som helhet var ett teologiskt erkännande av evolutionen. För en Gud som väljer att skapa världen så här, med både slump och regelmässighet , kan inte vara intresserad av konformitet. Utan just av variation, förändring och nya sätt att finnas till. Där mycket just är väldigt öppet. 

Vid en jämförelse är det också uppenbart att vår moderna världsbild skiljer sig en hel del från den antika ptolemaiska antika världsbilden, som alla dessa olika ”Paulusar” skrev sina texter utifrån – vilket KG Hammar påpekar i förordet till den svenska översättningen av en annan av Borgs böcker, Kristendomens hjärta – Att återupptäcka den kristna tron och leva ett helhjärtat liv (2003, 2018) . Inte bara är vårt universum mycket större med hundratals miljarder galaxer. Det är också betydligt mer föränderligt och mindre kategoriskt uppdelat i vi och dem, rätt och fel, utanför och innanför. Att tänka att den autentiske Paulus därför helt tyckte som vi/jag är därmed inte troligt. Men inte heller att han var så stel och självmotsägande som ibland hävdats av de som inte gjort någon skillnad mellan dessa olika ”Paulusar”.  

Sammantaget har kyrkan mycket att vinna på att hålla flera bollar i luften samtidigt. Både öppenheten för skapelsens myller, mångfald och sammanflätning. Men också de egna skatterna i form av berättelser, symboler och traditioiner .  I alla sin spretighet. Både progression, motstånd och flera mellanpositioner. 

Det här är också en skatt i vår tradition som jag tror speglas i talet om Gud som treenig, dvs Fadern, Sonen och den heliga Anden. Där Fadern symbolhistoriskt ofta stått för tradition och ordning. Medan den feminina heliga Anden mer står för förändring, öppenhet och erfarenheter av att tillvaron ibland föder oss på nytt sätt. Sonen står här för Jesusberättelsen brygga mellan känt och okänt. Den som både knyter an till det vi har, ibland protesterar och även  går in i de okända och iblnad skrämmande djupen (helvetet) och erövrar nya vishet. 

Vilket sammantaget blir ett bejakande av tillvarons evolutionära och nydanande myller. Där vi gör gott i att både uppskatta de hårdvunna skatterna vår tradition, lyssna in öppenheten och värna om modet att välja väg i en ständigt evolverande värld..  

I en sådan enhetsvision som nog bättre kan liknas vid "skogens myller" än "varuhusens prydliga och sorterande hyllor" uppmuntras vi att både  känna in den egna och andras puls. Men också den stora puls som bär upp helheten. 

För att detta ska fungera tror jag också vi behöver öva oss i att bli mer trygga i den egna identiteten och dess djupa rötter. 

Men också synka oss med andra i vår omgivning. Sjunga, lyssna och dansa tillsammans. 

Mer en hjärtats enhet än åsiktslikhet alltså. 

Kanske också vinnlägga oss om ett mer respektfullt sätt att utöva motstånd mot de som vi tycker drar åt fel håll. 

För det kanske de inte gör?