Vi omges inte bara av ett enormt universum med fler hundra miljarder galaxer. Utan också uppenbarligen ett som är slående långsamt. Om nu miljarder år kan sägas vara långsamt i sammanhanget. En omständighet som kanske kan ge en del hintar om den/de som satt igång det. 

Jag menar varför låta det ta 10 Miljarder år efter Big bang innan liv bubblar upp ur materien? Och sedan ytterligare 4 Miljarder år innan livet blir självmedvetet, kommunicerande och fantiserande i form av oss – om nu den stora poängen med universum och våra liv här handlar om att kvalificera oss till någon annanstans när vi dör? Lite mer som många tänkte förr. 

Nja. Det känns helt enkelt inte längre lika troligt i ljuset av den långsamma och experimentella utvecklingen av liv och medvetande vi ser här. Hade detta varit planen borde vi nog kunna ha förväntat oss en mer rättvist konstruerad ”uttagningsarena”. Och kanske även att det gick lite snabbare.

För här är livet verkligen varken rättvist eller snabbfixat. Många föds rakt in i extremkassa förhållanden. Utan varken hälsa, pengar, skydd, värme och med väldigt liten möjlighet att påverka sin situation. Medan andra får både närvarande föräldrar och moppe.

När jag för några år sedan träffade Bodil Jönsson för att prata om de här sakerna,, senior prof i fysik från Lunds universitet, och känd för i alla fall min och äldre generationer som en av SVT:s lärde i Lund, version 1. Alltså då det bara fanns två kanaler och tjock-tv. Lyfte hon fram en tanke som fastnat hos mig. Nämligen att vi ser ut att vara inblandade i något inte bara extremt stort, utan också något anmärkningsvärt långsamt. 

Även om jag är långt ifrån färdig i mina reflektioner i detta och det också känns rimligt att tid och rum inte kan orsaka sig självt och därför rent teoretiskt borde kunna tänkas komma ur något ännu större. Något gudomligt, obegränsat och evigt. Så väcker universums och livets långsamhet, tillsammans med dess pågående förnyelse och ökande komplexitet, onekligen känslan hos mig  att vår existens här bär på en större hemlighet/skatt än vi många gånger är medvetna om. Något som både lyser igenom ibland, men som också håller på att växa fram, ta form, här. 

Ett här-fokus som jag också tycker lyser igenom i de berättelser vi har om Jesus.

Varför annars alla dessa bilder om hur ”himmelriket” är som en ”skatt” som ligger begravd i en åker, ett ”senapskorn” som växer mm. 

Men också hans provocerande vinklingar av traditionella helvetesberättelser, där till och med himlen blir lite kass. För visst känns det inte helt optimalt att ligga där på persiska jättekuddar och sippa på himmelskt rödvin, om de som har turen att hamna där samtidigt behöver höra och se när andra plågas?. Så som storyn om Larsarus och den rike mannen i Lukasevangeliet faktiskt går (kap 16). När det ändå inte är omständigheter som någon kan göra något åt. Som om det bara var en ogenomtränglig glasskiva emellan oss.

Kanske drog han till med den här starka bilden för att flytta ”sen- och någon annanstans-fokuset” till de omständigheter som vi kan göra något åt här och nu? Närmare våra liv. Vilket det finns hintar om i storyn. Till våra egna ”helveten” av ensamhet, distans, sjukdom, utsamtthet, fattigdom, svält, utanförskap, kontroll, flykt, fientlighet, missmod,  meningslöshet mm – som vi ibland fastnar i.

Visst tror och hoppas också jag på en både trygg och överraskande omfamning bortom tid och rum. I Gud. Den yttersta dimensionen. Vilket länge varit en central del i det kristna hoppet. Hur det nu än blir. Absolut! Den uppmuntrande värme som jag också erfarit i mötet med Gud här. Varma famnar där saker förklaras och mjukas upp. Allt annat vore för absurt med tanke på allt det till synes meningslösa lidande som drabbar många i världen. Tänk om vårt universum är lite som ett av träden, eller skogarna i en större helhet som vi framöver kommer veta mycket mer om, men som idag till största delen är dold för oss? Bara kanske något vi intuitivt kan känna av genom att allt är sammanlänkat. Men också erfara glimtar av genom sådana överraskande öppningar mellan världarna som många här faktikst har berättat om. Vilket också är min erfarenhet. Uppmuntrabde visitationer och djuperfarenheter som ger mod att kämpa för det goda och emot förstöresle i våra liv. Men med detta sagt är det min övertygelse att evolutionsupptäckten ger en viktig hint om att rörelsen, relationerna och utvecklingen av liv och medvetande här – kontakten med varandra, Gud, naturen, samhörigheten, godheten, musiken och kärleken i det här ”trädet” – är något som vi borde ägna  störe omsorg, vördnad och nyfikenhet. 

Som ett väldigt konkret sätt att också hedra den stora mystika helhet som genomsyrar och bär upp allt.